En ganska märklig form för att vara en jaktkniv. Spetsen duger inte till att användas som syl, och tandningen närmast skaftet gör kniven oanvändbar som täljverktyg. Kniven är tung och stor.
Detta skulle kunna tolkas som ett snabbt avvisande av kniven, men den följde mig genom tonåren och militärtjänsten. Vid de få tillfällen jag begivit mig ut i det gröna därefter har den varit en naturlig del av min utrustning.
Det må vara hänt att kniven tillverkades ungefär när idiotierna som kallades rambo-knivar släpptes lösa till intet ont anande tonåringar, men skillnaden är att det här är ett verktyg. Den är inte tänkt att häktas längst ut på en pinne för att misslyckas med att vara ett spjut. Den är inte heller tänkt att nyttjas för finsnideri -- själva vikten omöjliggör det, tandning eller ingen tandning.
Det är ett lättskött skärverktyg och förmodligen den bästa handyxa jag någonsin haft tillgång till. Under värnplikten gäller lite andra regler än när man vanligtvis knallar ut i busken. Att fälla träd på styvt 20 centimeters diameter tar tid men är inga problem. Tyngden gör också att spetstillverkning av pekfingertjocka stavar är ett nöje. Med en sten och en trädgren (endast för att jag helst undviker att slå direkt på knivbladet med en sten) som skydd går det anständigt snabbt att klyva ved. Det underlättas av bladets bredd och att det finns en bred anslagsyta förberedd på ovansidan av bladet.
Hålet på skaftet gör det enkelt att använda en fånglina, och i slidan finns en transportfånglina som säkerställer att man aldrig tappar kniven. Min knivslida är så misshandlad att knäppfästet som säkrar parerstången har försvunnit. Och, ja, det är drygt tjugo år gammal eltejp ni ser på bilderna.
Kniven är inte ett verktyg jag använder särskilt ofta när jag är ute. Oftast använder jag en mindre kniv, från min uttjänta morakniv från tonåren till den nyligen inköpta röda klassikern från Viktorinox, men av samma anledning som jag inte ger mig ut i grönskan utan ett första förband så följer den här kniven med. Jag har inga planer på att skära till spjälor för ett brutet ben med en uppsexad pennkniv.
Att klingan balanserar perfekt på parerstången gör kniven till ett underbart smidigt verktyg att arbeta med trots dess tyngd. Allt som allt ett stycke skönhet och funktion kombinerad med tyskt hantverksmannaskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar