Nybörjare i bushen

Lite tankar och erfarenheter från en gröngöling

onsdag 2 april 2014

Omdöme ARC-AAA Premium

För något halvår sedan föll jag till föga och beställde min nya nyckelringsficklampa.


Sexhundra kronor ficklampa efter frakt. Var det värt det?

Jag tycker det. Den är marginellt mindre än Maglighten, men till skillnad från en Maglight gör den det en ficklampa ska göra -- lyser upp tillvaron.
Ljuset är starkt nog att lysa upp ett nattläger, och i nödfall kan det användas för att lysa upp omgivningen. Jag skulle däremot inte rekommendera att använda den istället för en pannlampa.

Min Arc har hängt på nyckelknippan i ett halvår, och jag har nyttjat den vid ett flertal tillfällen. Till skillnad från min Maglight lyser den lika starkt nu som tidigare, utan batteribyte.

I korthet; lägre vikt, (mycket) bättre ljus och  mindre batterikonsumption.

tisdag 15 januari 2013

Omdöme Maglite Solitaire

Jag ville ha en liten ficklampa, och med liten avsåg jag mindre än min gamla Maglite Mini som följt mig genom åren.

Jag köpte sålunda på mig den minsta modellen för en billig penning.







Den går som synes på en nyckelring utan problem och är mindre än mitt lillfinger.

Tyvärr är den bättre på att förvaras än att faktiskt lysa upp tillvaron. Med ett helt färskt batteri fås ett bleksiktigt ljus och redan efter några minuters användning tappar ficklampan lyskraft märkbart.

Min bedömning är att den duger till att leta runt i packningen när det mörknat, men knappast till att nyttjas utomhus som ljuskälla.

Den största nytta jag haft av den hittills var när strömmen gick. Den dög utmärkt till att leta upp starkare ficklampor. Erfarenheten visar också att en liten ficklampa som man har på sig finns när den behövs, så vad jag skulle vilja ha är en ersättare i samma format med ledlampa istället. Jag har stirrat lite lystet på Arc, men priset avskräcker.

måndag 24 september 2012

Omdöme Optimus Ranger 10

Med en vikt på runt kilot är köket ett av de tyngre för vandring. Formatet i sig är inga större problem. Den största nackdelen är den låga volymen på tanken, men en tank räcker mer än väl för att laga mat. Att koka kaffe efter maten kan i värsta fall erbjuda lite problem.



En kaffepanna modell större skapar inga problem heller.







Eftersom jag undviker att ta med mig två sorters bränsle förvärmer jag med fotogenen. Jag rekommenderar därför inte matlagning i absiden eftersom en otillräcklig förvärming enkelt resulterar i något som inte är kompatibelt med tältduk.





Överlag tycker jag att det är ett suveränt kök. Bättre än halva koktiden jämfört med Trangia, och eftersom jag eldar fotogen, garanterat vintersäkert.

Var bara lite försiktig vid tryckhöjning under drift. Pumpen blir varm, och tryckökningen gör exakt vad du avsåg med den -- det blir bra blås på lågan.



söndag 2 september 2012

Omdöme Puma White Hunter

Jag har en av de tidigare knivarna i så kallat rostfritt stål. Tillverkad 1981 om jag läst serienumret korrekt.








En ganska märklig form för att vara en jaktkniv. Spetsen duger inte till att användas som syl, och tandningen närmast skaftet gör kniven oanvändbar som täljverktyg. Kniven är tung och stor.


Detta skulle kunna tolkas som ett snabbt avvisande av kniven, men den följde mig genom tonåren och militärtjänsten. Vid de få tillfällen jag begivit mig ut i det gröna därefter har den varit en naturlig del av min utrustning.

Det må vara hänt att kniven tillverkades ungefär när idiotierna som kallades rambo-knivar släpptes lösa till intet ont anande tonåringar, men skillnaden är att det här är ett verktyg. Den är inte tänkt att häktas längst ut på en pinne för att misslyckas med att vara ett spjut. Den är inte heller tänkt att nyttjas för finsnideri -- själva vikten omöjliggör det, tandning eller ingen tandning.

Det är ett lättskött skärverktyg och förmodligen den bästa handyxa jag någonsin haft tillgång till. Under värnplikten gäller lite andra regler än när man vanligtvis knallar ut i busken. Att fälla träd på styvt 20 centimeters diameter tar tid men är inga problem. Tyngden gör också att spetstillverkning av pekfingertjocka stavar är ett nöje. Med en sten och en trädgren (endast för att jag helst undviker att slå direkt på knivbladet med en sten) som skydd går det anständigt snabbt att klyva ved. Det underlättas av bladets bredd och att det finns en bred anslagsyta förberedd på ovansidan av bladet.

Hålet på skaftet gör det enkelt att använda en fånglina, och i slidan finns en transportfånglina som säkerställer att man aldrig tappar kniven. Min knivslida är så misshandlad att knäppfästet som säkrar parerstången har försvunnit. Och, ja, det är drygt tjugo år gammal eltejp ni ser på bilderna.

Kniven är inte ett verktyg jag använder särskilt ofta när jag är ute. Oftast använder jag en mindre kniv, från min uttjänta morakniv från tonåren till den nyligen inköpta röda klassikern från Viktorinox, men av samma anledning som jag inte ger mig ut i grönskan utan ett första förband så följer den här kniven med. Jag har inga planer på att skära till spjälor för ett brutet ben med en uppsexad pennkniv.

Att klingan balanserar perfekt på parerstången gör kniven till ett underbart smidigt verktyg att arbeta med trots dess tyngd. Allt som allt ett stycke skönhet och funktion kombinerad med tyskt hantverksmannaskap.

tisdag 28 augusti 2012

Omdöme Thermarest Ridgerest

Mitt exemplar är från slutet av 1990-talet. Jag har sovit på liggunderlag av olika slag och olika kvalitet, och i den utsträckning det går att tala om bekvämlighet i samband med en centimetertjock plastmatta på hårt och kallt underlag så har jag aldrig upplevt något som kommer i närheten av Thermarest Ridgerest.

Problemet är självklart att det egentligen inte går att prata om bekvämlighet i den här kontexten, utan det handlar snarast om att minska plågan maximalt.

Med en vikt på dryga trehundra gram kommer liggunderlaget med en trevlig luftspaltskonstruktion som tillsammans med ett reflekterande ytlager gör att man kan ligga på backen i relativt låga temperaturer. Isolering och låg vikt är väl de största fördelarna med liggunderlaget.

Det är anständigt att sova på det om underlaget inte är alltför hårt. Vindskydd, som jag märkte, ingick inte i avdelningen anständigt.

måndag 27 augusti 2012

Omdöme Karrimor Condor

Jag tror det var 1987 jag köpte min Karrimor Kondor ryggsäck. Jag struntade däremot i de så kallade 'clasp fickorna' som kunde fås i endera treliters eller sexliters -versioner om jag minns rätt. Det fanns plastbyglar på sidorna av säcken för att knäppa fast fickorna.

Säcken var en relativt tidig modell med inre ram för att vara en vandringssäck. De flesta andra större modeller hade fortfarande extern ram på den tiden. Två aluminiumskenor i ryggen gjorde att den i princip kändes lika stabil som en ramsäck.

En trevlig funktion med säcken var möjligheten att dra ihop den med två dragkedjor för att minska volymen om man inte planerade att bära med sig så mycket.

Med alla detaljer inköpta gick det att variera volymen mellan 60 till 100 liter.

Jag minns mest att man kroknade i armarna när det var dags att ställa ifrån sig säcken. Bärsystemet höll så hög kvalitet att det var lätt att glömma att det låg drygt 20 kilo i den.

Tyvärr låg mitt exemplar och ruttnade i ett otätt vindsutrymme, så jag fick slänga säcken. Det var inget jag gjorde med glädje. Jag hade nyttjat den flitigt under femton års tid.

söndag 26 augusti 2012

Omdöme utrustning, Caravan Carry Combi

En sovsäck på dryga tre kilo, kan det vara något?

I mitten av 80-talet köpte jag på min denna dubbelsäck. Den hade en blå innersäck stoppad med dun och en grön yttersäck i syntet. Dragkedjorna var placerade så att det gick att koppla ihop säckarna till en stor säck för två personer.

Jag har aldrig testat de egentliga extremtemperaturerna, men på kronans liggunderlag i minus femton grader utomhus utan annat skydd fick jag kapitulera efter en tjugo minuter -- och ta av mig allt utom kalsongerna. Det blev helt enkelt för varmt.

Det fanns mumiesäckar redan på den tiden som var specificerade för temperaturer lägre än de -30 som angavs för Carry Combi, men de var helt oanvändbara i plusgrader. Dubbelsäcken, däremot, kunde temperaturregleras på enklast tänkbara sätt. Använd bara den blå dunsäcken vid temperaturer mellan noll och plus 10, och den gröna syntetsäcken vid temperaturer över +10.

Svagheten med systemet var just temperaturintervallet 0 - 10. Dunsäcken var inte vattenskyddad alls så under fuktiga förhållanden var ett sovsäcksöverdrag nödvändigt.

Överlag kan sägas att det var en ypperlig vinter och sommarsäck, men en mindre lyckad konstruktion för höst och vår.

Jag har tyvärr förlorat min dunsäck sedan många år och har endast syntetsäcken kvar. Med dagens mått väger den på tok för mycket för de temperaturer den hanterar, och en nästan trettio år gammal syntetsäck som huvudsakligen legat ihoprullad i sin påse det senaste decenniet klarar förmodligen inte av temperaturer runt tio plus. Sovsäckspåsen, däremot, är guld värd. Jag kommer förmodligen att flytta nästa sovsäck från sin kompressionspåse till den här eftersom Carry Combi -påsen skulle stiga till väders om man fyllde den med varmluft.