Mitt exemplar är från slutet av 1990-talet. Jag har sovit på liggunderlag av olika slag och olika kvalitet, och i den utsträckning det går att tala om bekvämlighet i samband med en centimetertjock plastmatta på hårt och kallt underlag så har jag aldrig upplevt något som kommer i närheten av Thermarest Ridgerest.
Problemet är självklart att det egentligen inte går att prata om bekvämlighet i den här kontexten, utan det handlar snarast om att minska plågan maximalt.
Med en vikt på dryga trehundra gram kommer liggunderlaget med en trevlig luftspaltskonstruktion som tillsammans med ett reflekterande ytlager gör att man kan ligga på backen i relativt låga temperaturer. Isolering och låg vikt är väl de största fördelarna med liggunderlaget.
Det är anständigt att sova på det om underlaget inte är alltför hårt. Vindskydd, som jag märkte, ingick inte i avdelningen anständigt.
tisdag 28 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Omdöme Karrimor Condor
Jag tror det var 1987 jag köpte min Karrimor Kondor ryggsäck. Jag struntade däremot i de så kallade 'clasp fickorna' som kunde fås i endera treliters eller sexliters -versioner om jag minns rätt. Det fanns plastbyglar på sidorna av säcken för att knäppa fast fickorna.
Säcken var en relativt tidig modell med inre ram för att vara en vandringssäck. De flesta andra större modeller hade fortfarande extern ram på den tiden. Två aluminiumskenor i ryggen gjorde att den i princip kändes lika stabil som en ramsäck.
En trevlig funktion med säcken var möjligheten att dra ihop den med två dragkedjor för att minska volymen om man inte planerade att bära med sig så mycket.
Med alla detaljer inköpta gick det att variera volymen mellan 60 till 100 liter.
Jag minns mest att man kroknade i armarna när det var dags att ställa ifrån sig säcken. Bärsystemet höll så hög kvalitet att det var lätt att glömma att det låg drygt 20 kilo i den.
Tyvärr låg mitt exemplar och ruttnade i ett otätt vindsutrymme, så jag fick slänga säcken. Det var inget jag gjorde med glädje. Jag hade nyttjat den flitigt under femton års tid.
Säcken var en relativt tidig modell med inre ram för att vara en vandringssäck. De flesta andra större modeller hade fortfarande extern ram på den tiden. Två aluminiumskenor i ryggen gjorde att den i princip kändes lika stabil som en ramsäck.
En trevlig funktion med säcken var möjligheten att dra ihop den med två dragkedjor för att minska volymen om man inte planerade att bära med sig så mycket.
Med alla detaljer inköpta gick det att variera volymen mellan 60 till 100 liter.
Jag minns mest att man kroknade i armarna när det var dags att ställa ifrån sig säcken. Bärsystemet höll så hög kvalitet att det var lätt att glömma att det låg drygt 20 kilo i den.
Tyvärr låg mitt exemplar och ruttnade i ett otätt vindsutrymme, så jag fick slänga säcken. Det var inget jag gjorde med glädje. Jag hade nyttjat den flitigt under femton års tid.
söndag 26 augusti 2012
Omdöme utrustning, Caravan Carry Combi
En sovsäck på dryga tre kilo, kan det vara något?
I mitten av 80-talet köpte jag på min denna dubbelsäck. Den hade en blå innersäck stoppad med dun och en grön yttersäck i syntet. Dragkedjorna var placerade så att det gick att koppla ihop säckarna till en stor säck för två personer.
Jag har aldrig testat de egentliga extremtemperaturerna, men på kronans liggunderlag i minus femton grader utomhus utan annat skydd fick jag kapitulera efter en tjugo minuter -- och ta av mig allt utom kalsongerna. Det blev helt enkelt för varmt.
Det fanns mumiesäckar redan på den tiden som var specificerade för temperaturer lägre än de -30 som angavs för Carry Combi, men de var helt oanvändbara i plusgrader. Dubbelsäcken, däremot, kunde temperaturregleras på enklast tänkbara sätt. Använd bara den blå dunsäcken vid temperaturer mellan noll och plus 10, och den gröna syntetsäcken vid temperaturer över +10.
Svagheten med systemet var just temperaturintervallet 0 - 10. Dunsäcken var inte vattenskyddad alls så under fuktiga förhållanden var ett sovsäcksöverdrag nödvändigt.
Överlag kan sägas att det var en ypperlig vinter och sommarsäck, men en mindre lyckad konstruktion för höst och vår.
Jag har tyvärr förlorat min dunsäck sedan många år och har endast syntetsäcken kvar. Med dagens mått väger den på tok för mycket för de temperaturer den hanterar, och en nästan trettio år gammal syntetsäck som huvudsakligen legat ihoprullad i sin påse det senaste decenniet klarar förmodligen inte av temperaturer runt tio plus. Sovsäckspåsen, däremot, är guld värd. Jag kommer förmodligen att flytta nästa sovsäck från sin kompressionspåse till den här eftersom Carry Combi -påsen skulle stiga till väders om man fyllde den med varmluft.
I mitten av 80-talet köpte jag på min denna dubbelsäck. Den hade en blå innersäck stoppad med dun och en grön yttersäck i syntet. Dragkedjorna var placerade så att det gick att koppla ihop säckarna till en stor säck för två personer.
Jag har aldrig testat de egentliga extremtemperaturerna, men på kronans liggunderlag i minus femton grader utomhus utan annat skydd fick jag kapitulera efter en tjugo minuter -- och ta av mig allt utom kalsongerna. Det blev helt enkelt för varmt.
Det fanns mumiesäckar redan på den tiden som var specificerade för temperaturer lägre än de -30 som angavs för Carry Combi, men de var helt oanvändbara i plusgrader. Dubbelsäcken, däremot, kunde temperaturregleras på enklast tänkbara sätt. Använd bara den blå dunsäcken vid temperaturer mellan noll och plus 10, och den gröna syntetsäcken vid temperaturer över +10.
Svagheten med systemet var just temperaturintervallet 0 - 10. Dunsäcken var inte vattenskyddad alls så under fuktiga förhållanden var ett sovsäcksöverdrag nödvändigt.
Överlag kan sägas att det var en ypperlig vinter och sommarsäck, men en mindre lyckad konstruktion för höst och vår.
Jag har tyvärr förlorat min dunsäck sedan många år och har endast syntetsäcken kvar. Med dagens mått väger den på tok för mycket för de temperaturer den hanterar, och en nästan trettio år gammal syntetsäck som huvudsakligen legat ihoprullad i sin påse det senaste decenniet klarar förmodligen inte av temperaturer runt tio plus. Sovsäckspåsen, däremot, är guld värd. Jag kommer förmodligen att flytta nästa sovsäck från sin kompressionspåse till den här eftersom Carry Combi -påsen skulle stiga till väders om man fyllde den med varmluft.
fredag 24 augusti 2012
Omdöme utrustning, Lundhags Alaska
Initialt kan jag bara ge omdömen om utrustning jag redan testat ordentligt. Det innebär att prylarna är antika och med all säkerhet inte längre säljs.
Lundhags Alaska är en klassiker bland kängor.
Med sin cellplastfot dubblerar den i realiteten som en gummistövel förutsatt att kängorna vårdas. Det är en högskaftad skalkänga, och den väger långt mycket mer än något jag sett på marknaden i dagsläget. Kängan kommer förberedd för att användas för skidåkning, även om jag misstänker att de flesta, likt mig, aldrig nyttjade den funktionen.
Det finns ett problem med hur kängan åldras, och det är att cellplasten krymper. Resultatet är att tårna kryper uppåt så att kängans framkant så småningom får formen av fören på en båt.
När jag köpte mitt par i mitten av 80-talet förväntades användaren ha ett par rejält tjocka raggsockar inuti. Med rejält tjocka menar jag inte de i jämförelsen damstrumpetunna saker som säljs under betäckningen raggsocka numera. Utöver detta fanns det plastinnersulor runt två millimeter tjocka och utformade som ett galler. De bildade en luftspalt och bar upp foten från marken. Ovanpå dem lade man i en tjock filtsula. Att hela konstruktionen gjorde att en redan tung känga blev ännu tyngre sågs inte som ett problem.
Kängorna köptes dessutom normalt i en eller två storlekar större än de övriga skodon man hade.
Givet de förutsättningar som rådde på 80-talet var det en fantastisk känga. Foten satt ingjuten i den isolering användaren lagt i i form av innersulor och sockor. Stillastående i temperaturer under -30 var aldrig något problem, vilket kan tyckas märkligt för ett par skalkängor, men yllefilt är ett utmärkt isoleringsskikt. Om isoleringen blev fuktig hade den fortfarande en viss isolerande kapacitet, och i värsta fall var det bara att riva ur den och stoppa i en torr ersättning ur ryggsäcken.
I dagsläget ser det dock sämre ut. Jag kan helt enkelt inte hitta det jag behöver för att bygga upp kängan och få den att sluta tätt kring mina fötter. Trots att fötterna svällt en halv storlek sedan jag sprang runt i kronans gröna kläder är kängorna idag en dryg storlek för stora trots mina försök med dubbla inläggssulor och dubbla strumpor. Jag kan se mitt par komma till användning igen vid korta vinterturer när jag kan dra på mig fyrdubbla par sockor och i huvudsak vara stillasittande eller stående. Intill dess får de nog tyvärr åka tillbaka till garderoben i infettat tillstånd.
Lundhags Alaska är en klassiker bland kängor.
Med sin cellplastfot dubblerar den i realiteten som en gummistövel förutsatt att kängorna vårdas. Det är en högskaftad skalkänga, och den väger långt mycket mer än något jag sett på marknaden i dagsläget. Kängan kommer förberedd för att användas för skidåkning, även om jag misstänker att de flesta, likt mig, aldrig nyttjade den funktionen.
Det finns ett problem med hur kängan åldras, och det är att cellplasten krymper. Resultatet är att tårna kryper uppåt så att kängans framkant så småningom får formen av fören på en båt.
När jag köpte mitt par i mitten av 80-talet förväntades användaren ha ett par rejält tjocka raggsockar inuti. Med rejält tjocka menar jag inte de i jämförelsen damstrumpetunna saker som säljs under betäckningen raggsocka numera. Utöver detta fanns det plastinnersulor runt två millimeter tjocka och utformade som ett galler. De bildade en luftspalt och bar upp foten från marken. Ovanpå dem lade man i en tjock filtsula. Att hela konstruktionen gjorde att en redan tung känga blev ännu tyngre sågs inte som ett problem.
Kängorna köptes dessutom normalt i en eller två storlekar större än de övriga skodon man hade.
Givet de förutsättningar som rådde på 80-talet var det en fantastisk känga. Foten satt ingjuten i den isolering användaren lagt i i form av innersulor och sockor. Stillastående i temperaturer under -30 var aldrig något problem, vilket kan tyckas märkligt för ett par skalkängor, men yllefilt är ett utmärkt isoleringsskikt. Om isoleringen blev fuktig hade den fortfarande en viss isolerande kapacitet, och i värsta fall var det bara att riva ur den och stoppa i en torr ersättning ur ryggsäcken.
I dagsläget ser det dock sämre ut. Jag kan helt enkelt inte hitta det jag behöver för att bygga upp kängan och få den att sluta tätt kring mina fötter. Trots att fötterna svällt en halv storlek sedan jag sprang runt i kronans gröna kläder är kängorna idag en dryg storlek för stora trots mina försök med dubbla inläggssulor och dubbla strumpor. Jag kan se mitt par komma till användning igen vid korta vinterturer när jag kan dra på mig fyrdubbla par sockor och i huvudsak vara stillasittande eller stående. Intill dess får de nog tyvärr åka tillbaka till garderoben i infettat tillstånd.
onsdag 22 augusti 2012
Hemnära naturupplevelse
Ibland behöver det inte vara så avancerat att få en hemnära naturupplevelse. Trots asfalt, spårvagnar och folk runt omkring tog jag en timma med min dotter och fiskade i det närmaste utanför dörren.
Det gula fiskekortet gäller bland annat upp till Gamlestads Bro från älven räknat, och här var det väl närmast känslan av att göra något hon associerar till en eka på en sjö som räknades.
Antalet napp var identiskt lika med noll, och när hon tröttnade gick vi hem igen.
Min microfleece verkar vara en aning för stor för henne, men eftersom hon glömde sin egen fick vi improvisera lite.
Det gula fiskekortet gäller bland annat upp till Gamlestads Bro från älven räknat, och här var det väl närmast känslan av att göra något hon associerar till en eka på en sjö som räknades.
Antalet napp var identiskt lika med noll, och när hon tröttnade gick vi hem igen.
Min microfleece verkar vara en aning för stor för henne, men eftersom hon glömde sin egen fick vi improvisera lite.
tisdag 21 augusti 2012
Lite om vikt och personliga önskemål
Jag är inte helt övertygad om lättviktens allenarådande frälsande förmåga, men samtidigt tänker jag inte blunda för att om jag har tillgång till två prylar som fyller exakt samma funktion och gör det lika väl, då borde i rimlighetens namn den som väger minst vara att föredra.
Det finns några logiska luckor i det resonemanget, och min erfarenhet av helt andra verksamhetsfält än att knata runt i busken ger mig några vid handen:
1) Hållbarheten riskerar att minska. En trasig pryl levererar ingen funktion alls, eller i bästa fall en nedsatt funktion.
2) Räckvidden begränsas. Med räckvidd avses här huvudsakligen tid. En mindre behållare rymmer av naturliga skäl mindre. Problemet kan oftast gås runt, men exempelvis batterilivslängd kan bli ett problem.
3) Alternativ funktion saknas eller är begränsad. Beroende på i vilken utsträckning den alternativa funktionen behövs spelar detta större eller mindre roll.
4) Lätt utrustning av hög kvalitet tenderar att kosta mer, i vissa fall mycket mer, än motsvarande kvalitet med högre vikt.
Givet allt detta finns det ändå en hel del vi på sikt borde byta ut, och intill dess verkar det vettigast att begränsa oss till kortare sträckor för vilka den burna vikten blir mindre av ett problem.
Allt handlar dock inte bara om vikt. Det finns saker jag önskar att vi hade, och nyinköp ökar av naturliga skäl endast den totala vikten.
Min personliga önskelista just nu, i vilken jag inte behöver ta några ekonomiska hänsyn, pekar på några prylar jag skulle vilja ersätta. Jag tänker dock redovisa kostnaderna ändå.
Ryggsäck: Jag är helt enkelt inte i grund och botten intresserad av en lättviktare här. Tvärtom tittar jag lystet på Norröna Recon Pack 125, vilket skulle öka vikten från 3,2 till 4,7 kilo bara i ryggsäck. Fem tusen kronor. Kortare turer kräver dock egentligen inte några volymer alls. Här skulle en Osprey Exos 46 på dryga kilot för sexton hundra kronor kanske göra sig väl.
Tält: Det tremanna kupoltält vi har är nyinköpt för en relativt ringa penning. Fyra kilo är dock lite i häftigaste laget. Av vad jag hittat på nätet verkar Helsport Fjellheimen Superlight 3 Camp vara en hyfsat optimal lösning. Två kilo och drygt sju tusen kronor.
Sovsäck: Dom vi har är billiga och tunga, eller i mitt fall, före detta dyr, urgammal och tung. Ingen av dem skulle klara temparaturer under noll. Jag har hittat två alternativ. Ajungilak Shield 3-S löser tre årstider och gör behovet av nytt tält mindre. Dryga kilot för dryga sex tusen kronor. Marmot Plasma 15 Reg fungerar även det för tre årstider, väger knappa kilot och kostar fem tusen kronor. För eventuella vinterturer hade jag nog valt en separat vintersovsäck, och det verkar finnas ett flertal för runt tre tusen kronor.
Liggunderlag: Det är bara att erkänna. Jag är för gammal för att sova gott på ett stycke cellplast. Det verkar finnas flera alternativ som kombinerar anständigt låg vikt (dvs samma eller inte allt för mycket mer än våra existerande cellplastliggunderlag) och funktion till runt nollgradigt. Vikt mellan 600 gram och 900 gram och en kostnad mellan ett tusen och två tusen kronor.
Kök: Jag tycker genuint om mitt Optimus Ranger 10, men det väger ett kilo. Primus Omnilite TI levererar ungefärligen samma funktion och väger runt kvartskilot. Kostnad runt 1800 kronor.
Kokkärl: Rostfritt stål väger. Att ersätta det vi har med Trangias kärl skulle kosta drygt fem hundra kronor och får ner vikten från kilot till halvkilot. Det är en så låg kostnad att jag misstänker att denna punkt på önskelistan kommer att realiseras inom kort.
Vattenfilter: Jag börjar tröttna på risigt vatten som smakar konstigt även efter kokning. Katadyn Vario väger runt halvkilot och kostar runt 1300 kronor.
Allt som allt skulle jag kunna dra på mig ett monster till ryggsäck, sova gott, dricka gott och ändå gå plus minus noll vad gäller vikt. För kortare turer misstänker jag att en mindre (och därmed lättare) ryggsäck gör jobbet givet att allt annat på listan ovan skulle vara inköpt. Det skulle hastigt och lustigt innebära 3,5 kilo mindre vikt utan att jag gjorde avkall på funktion.
Sedan har vi kapitlet kläder. Där vet jag att det kommer att köpas in, sväras över dåliga köp och glädjas över bra. Vad som händer viktmässigt är garanterat en ökning eftersom vi går mot kallare dagar. Vad avser funktion har jag helt enkelt inte en aning. En gång i den grå forntiden ansågs bomull vara ett fullt funktionellt material när ylle inte var nödvändigt. Syntet hade kommit, men eftersom de kläderna brann i det närmaste explosivt om de fattade eld fanns det en naturlig misstänksamhet mot plaggen.
Jag kommer att se över mina kängor. Det står redan nu klart att mina antika Lundhags Alaska har spelat ut sin roll som sommarkängor. Jag halkar runt som en idiot inuti dem och resultatet är skavsår. Att de väger bly gör inte saken bättre. Mina Meindl är eventuellt för små nu, men jag tänker ge dem en chans. I slutändan vet jag dock att jag behöver ett par bra skalkängor eftersom mina fötter så att säga gör att det regnar inifrån.
Det finns några logiska luckor i det resonemanget, och min erfarenhet av helt andra verksamhetsfält än att knata runt i busken ger mig några vid handen:
1) Hållbarheten riskerar att minska. En trasig pryl levererar ingen funktion alls, eller i bästa fall en nedsatt funktion.
2) Räckvidden begränsas. Med räckvidd avses här huvudsakligen tid. En mindre behållare rymmer av naturliga skäl mindre. Problemet kan oftast gås runt, men exempelvis batterilivslängd kan bli ett problem.
3) Alternativ funktion saknas eller är begränsad. Beroende på i vilken utsträckning den alternativa funktionen behövs spelar detta större eller mindre roll.
4) Lätt utrustning av hög kvalitet tenderar att kosta mer, i vissa fall mycket mer, än motsvarande kvalitet med högre vikt.
Givet allt detta finns det ändå en hel del vi på sikt borde byta ut, och intill dess verkar det vettigast att begränsa oss till kortare sträckor för vilka den burna vikten blir mindre av ett problem.
Allt handlar dock inte bara om vikt. Det finns saker jag önskar att vi hade, och nyinköp ökar av naturliga skäl endast den totala vikten.
Min personliga önskelista just nu, i vilken jag inte behöver ta några ekonomiska hänsyn, pekar på några prylar jag skulle vilja ersätta. Jag tänker dock redovisa kostnaderna ändå.
Ryggsäck: Jag är helt enkelt inte i grund och botten intresserad av en lättviktare här. Tvärtom tittar jag lystet på Norröna Recon Pack 125, vilket skulle öka vikten från 3,2 till 4,7 kilo bara i ryggsäck. Fem tusen kronor. Kortare turer kräver dock egentligen inte några volymer alls. Här skulle en Osprey Exos 46 på dryga kilot för sexton hundra kronor kanske göra sig väl.
Tält: Det tremanna kupoltält vi har är nyinköpt för en relativt ringa penning. Fyra kilo är dock lite i häftigaste laget. Av vad jag hittat på nätet verkar Helsport Fjellheimen Superlight 3 Camp vara en hyfsat optimal lösning. Två kilo och drygt sju tusen kronor.
Sovsäck: Dom vi har är billiga och tunga, eller i mitt fall, före detta dyr, urgammal och tung. Ingen av dem skulle klara temparaturer under noll. Jag har hittat två alternativ. Ajungilak Shield 3-S löser tre årstider och gör behovet av nytt tält mindre. Dryga kilot för dryga sex tusen kronor. Marmot Plasma 15 Reg fungerar även det för tre årstider, väger knappa kilot och kostar fem tusen kronor. För eventuella vinterturer hade jag nog valt en separat vintersovsäck, och det verkar finnas ett flertal för runt tre tusen kronor.
Liggunderlag: Det är bara att erkänna. Jag är för gammal för att sova gott på ett stycke cellplast. Det verkar finnas flera alternativ som kombinerar anständigt låg vikt (dvs samma eller inte allt för mycket mer än våra existerande cellplastliggunderlag) och funktion till runt nollgradigt. Vikt mellan 600 gram och 900 gram och en kostnad mellan ett tusen och två tusen kronor.
Kök: Jag tycker genuint om mitt Optimus Ranger 10, men det väger ett kilo. Primus Omnilite TI levererar ungefärligen samma funktion och väger runt kvartskilot. Kostnad runt 1800 kronor.
Kokkärl: Rostfritt stål väger. Att ersätta det vi har med Trangias kärl skulle kosta drygt fem hundra kronor och får ner vikten från kilot till halvkilot. Det är en så låg kostnad att jag misstänker att denna punkt på önskelistan kommer att realiseras inom kort.
Vattenfilter: Jag börjar tröttna på risigt vatten som smakar konstigt även efter kokning. Katadyn Vario väger runt halvkilot och kostar runt 1300 kronor.
Allt som allt skulle jag kunna dra på mig ett monster till ryggsäck, sova gott, dricka gott och ändå gå plus minus noll vad gäller vikt. För kortare turer misstänker jag att en mindre (och därmed lättare) ryggsäck gör jobbet givet att allt annat på listan ovan skulle vara inköpt. Det skulle hastigt och lustigt innebära 3,5 kilo mindre vikt utan att jag gjorde avkall på funktion.
Sedan har vi kapitlet kläder. Där vet jag att det kommer att köpas in, sväras över dåliga köp och glädjas över bra. Vad som händer viktmässigt är garanterat en ökning eftersom vi går mot kallare dagar. Vad avser funktion har jag helt enkelt inte en aning. En gång i den grå forntiden ansågs bomull vara ett fullt funktionellt material när ylle inte var nödvändigt. Syntet hade kommit, men eftersom de kläderna brann i det närmaste explosivt om de fattade eld fanns det en naturlig misstänksamhet mot plaggen.
Jag kommer att se över mina kängor. Det står redan nu klart att mina antika Lundhags Alaska har spelat ut sin roll som sommarkängor. Jag halkar runt som en idiot inuti dem och resultatet är skavsår. Att de väger bly gör inte saken bättre. Mina Meindl är eventuellt för små nu, men jag tänker ge dem en chans. I slutändan vet jag dock att jag behöver ett par bra skalkängor eftersom mina fötter så att säga gör att det regnar inifrån.
måndag 20 augusti 2012
Sandsjöbackaleden 2
Vi vaknade vid sexsnåret, inte så mycket för att vi frös, utan för att tunna liggunderlag på timmerunderlag lämnar en hel del i övrigt att önska vad avser komfort.
Efter ett kortare besök i vassen hade vi vatten till frukost.
Vi hade kollat kartan dagen innan och gjort en mycket kort kontroll av möjligheten att gå högervarv runt Svartetjärnen hellre än att gå tillbaka över de såphala spångarna. Det såg genomförbart ut, och det visade sig att även om det var lite blött här och var och något knöligt att komma under grenar med stora ryggsäckar så var det inte några större problem att ta sig runt på högersidan. Det gällde bara att inte låta sig luras för långt söderut utan att klättra upp på berghällarna på tjärnens östra sida. Kort därefter anslöt vi till leden norr om tjärnen igen.
Leden löpte i det närmaste rakt norrut med ganska dramatiska klippformationer till väster och lummiga kärrmarker på ostsidan. Därefter någon kilometer längs en fältkant och uppför en brant vid en gammal vattenkvarn.
Kort senare gjorde vi bekantskap med de gula varningsskyltar som skulle följa oss ett tag framöver. Leden följer kanten av skjutfältet nästan hela vägen till Sisjön. Till skillnad från vad som anges på kartan (Calazo) så genar leden inte över skjutfältets sydvästra hörn utan vi befann oss hela tiden några meter på rätt sida om gränsen. Det var bitvis extremt lerigt, huvudsakligen beroende på att någon hade kört lite tyngre fordon och grävt stora gropar i leran med hjulen.
Efter en kort fika kom vi fram till motionsslingan vid Oxsjön.
Därifrån blev det hela mest en fråga om transport. Det var inte det att det var tråkigt att gå motionsspåret i sig, men att möta joggare var femte minut blev snabbt ganska trist.
Vi fikade ännu en gång vid vindskyddet som ligger norr om Oxsjön. Det är ett fullhöjds vindskydd som verkar ganska olämpligt för övernattning. Snarare en rastplats med tak än något annat. Därefter knallade vi vidare norröver, kom fram till Sisjön och konstarerade att vindskyddet där var i gott skick och tämligen populärt. Vedförrådet strax bakom vindskyddet var i alla fall välfyllt. För en kort promenad med små barn skull jag nog rekommendera det här vindskyddet framför alla andra eftersom det ligger vackert och hyfsat nära parkeringarna till badplatsen.
Vi fortsatte längs spåret och vek av från leden strax innan dess avslut eftersom vi ville komma till busshållplatsen Trollåsen för att ta buss 58 hemåt.
Med möra fötter efter en tämligen kort tvådagars vandring satte vi oss på bussen, åkte hem och påbörjade utrustningsskötsel.
Överlag kan jag rekommendera leden för den som är ovan vid att vandra och inte blir hysteriskt besviken över varje glimt av odlat landskap. Vi hade med oss en övervikt på åtminstone tio kilo, och med så mycket lättare packning hade vi lika gärna kunnat avverka hela leden på en dag, och i så fall hade vi kunnat minska packningen med ytterligare tio kilo.
Tält är helt onödigt (och dessutom otillåtet även i direkt anslutning till vindskydden fick vi veta), men vindskydden ligger lite dumt för en övernattning. Det är för kort till One Mosse och något långt till Svarttjärnen. Skydden vid både Oxsjön och Sisjön ligger båda på tok för nära ledens norra ändpunkt för att vara aktuella för övernattning för den som tänkt sig att sova längs leden.
Vindskyddet vid Sisjön ligger perfekt för att ta med barn och fiska, givet Gula Kortet förstås, och grilla mat. Om det inte är fullt av folk där borde en övernattning fungera alldeles utmärkt, men det har i så fall egentligen inget att göra med Sandsjöbackaleden.
Packlistan:
Ryggsäck: Lundhags Alpha 80
Tält: Fjällmark Arctic Dome 3P
Sovsäck: Caravan Carry Combi, enbart syntetsäcken + sovsäckslakan i bomull
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest
Kök: Optimus Ranger 10
Bränsleflaska: Tysktillverkad aluminium 1,0 l med Statoil Blå
Kokkärl: MSR Seagull, 2l + 1,6l + stekpanna + Trangia kaffepanna 0.9l (bars av Bea)
Äta på: Tallrikslådan + plastspork
Kniv: Victorinox Climber
Kniv: Puma White Hunter
Eld: Light My Fire eldstål Army
Vattensystem: Camelbak 2l
Första förband: Cederroths i originalförpackning
Bryne: Noname
Hälsa: Flytande tvål, myggstift, skavsårsplåster
Handduk: fleece
Skal: Haglöfs regnställ
Mittskikt: microfleece
Kroppsskikt: Haglöfs syntetställ
Byxor:tunna zippoffs
Extra: Strumpor, kallingar, Craft syntetställ
Ljus: Mini Maglight
Kompass: Silva Ranger
Karta: Calazo
Mat: fortfarande för mycket, men inte idiotiskt mycket
Totalt i ryggäck, startvikt: 18 kilo, inklusive 2.5 liter vatten.
Bea bar Nalgeneflaskan och en 0,5l Pet.
Beas startvikt i ryggsäck: 16 kilo inklusive 1,5 liter vatten.
Vi har kastat ut två större knivar, kajaksäcken, tjock fleece, T-shirt för mig (Bea svettas inte floder som jag), en extra ficklampa och en del av den onödiga maten.
Vi har lagt till en kompass, karta över området, Nalgene literflaska, Victrinox Climber och min microfleece.
Efter ett kortare besök i vassen hade vi vatten till frukost.
Vi hade kollat kartan dagen innan och gjort en mycket kort kontroll av möjligheten att gå högervarv runt Svartetjärnen hellre än att gå tillbaka över de såphala spångarna. Det såg genomförbart ut, och det visade sig att även om det var lite blött här och var och något knöligt att komma under grenar med stora ryggsäckar så var det inte några större problem att ta sig runt på högersidan. Det gällde bara att inte låta sig luras för långt söderut utan att klättra upp på berghällarna på tjärnens östra sida. Kort därefter anslöt vi till leden norr om tjärnen igen.
Leden löpte i det närmaste rakt norrut med ganska dramatiska klippformationer till väster och lummiga kärrmarker på ostsidan. Därefter någon kilometer längs en fältkant och uppför en brant vid en gammal vattenkvarn.
Kort senare gjorde vi bekantskap med de gula varningsskyltar som skulle följa oss ett tag framöver. Leden följer kanten av skjutfältet nästan hela vägen till Sisjön. Till skillnad från vad som anges på kartan (Calazo) så genar leden inte över skjutfältets sydvästra hörn utan vi befann oss hela tiden några meter på rätt sida om gränsen. Det var bitvis extremt lerigt, huvudsakligen beroende på att någon hade kört lite tyngre fordon och grävt stora gropar i leran med hjulen.
Efter en kort fika kom vi fram till motionsslingan vid Oxsjön.
Därifrån blev det hela mest en fråga om transport. Det var inte det att det var tråkigt att gå motionsspåret i sig, men att möta joggare var femte minut blev snabbt ganska trist.
Vi fikade ännu en gång vid vindskyddet som ligger norr om Oxsjön. Det är ett fullhöjds vindskydd som verkar ganska olämpligt för övernattning. Snarare en rastplats med tak än något annat. Därefter knallade vi vidare norröver, kom fram till Sisjön och konstarerade att vindskyddet där var i gott skick och tämligen populärt. Vedförrådet strax bakom vindskyddet var i alla fall välfyllt. För en kort promenad med små barn skull jag nog rekommendera det här vindskyddet framför alla andra eftersom det ligger vackert och hyfsat nära parkeringarna till badplatsen.
Vi fortsatte längs spåret och vek av från leden strax innan dess avslut eftersom vi ville komma till busshållplatsen Trollåsen för att ta buss 58 hemåt.
Med möra fötter efter en tämligen kort tvådagars vandring satte vi oss på bussen, åkte hem och påbörjade utrustningsskötsel.
Överlag kan jag rekommendera leden för den som är ovan vid att vandra och inte blir hysteriskt besviken över varje glimt av odlat landskap. Vi hade med oss en övervikt på åtminstone tio kilo, och med så mycket lättare packning hade vi lika gärna kunnat avverka hela leden på en dag, och i så fall hade vi kunnat minska packningen med ytterligare tio kilo.
Tält är helt onödigt (och dessutom otillåtet även i direkt anslutning till vindskydden fick vi veta), men vindskydden ligger lite dumt för en övernattning. Det är för kort till One Mosse och något långt till Svarttjärnen. Skydden vid både Oxsjön och Sisjön ligger båda på tok för nära ledens norra ändpunkt för att vara aktuella för övernattning för den som tänkt sig att sova längs leden.
Vindskyddet vid Sisjön ligger perfekt för att ta med barn och fiska, givet Gula Kortet förstås, och grilla mat. Om det inte är fullt av folk där borde en övernattning fungera alldeles utmärkt, men det har i så fall egentligen inget att göra med Sandsjöbackaleden.
Packlistan:
Ryggsäck: Lundhags Alpha 80
Tält: Fjällmark Arctic Dome 3P
Sovsäck: Caravan Carry Combi, enbart syntetsäcken + sovsäckslakan i bomull
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest
Kök: Optimus Ranger 10
Bränsleflaska: Tysktillverkad aluminium 1,0 l med Statoil Blå
Kokkärl: MSR Seagull, 2l + 1,6l + stekpanna + Trangia kaffepanna 0.9l (bars av Bea)
Äta på: Tallrikslådan + plastspork
Kniv: Victorinox Climber
Kniv: Puma White Hunter
Eld: Light My Fire eldstål Army
Vattensystem: Camelbak 2l
Första förband: Cederroths i originalförpackning
Bryne: Noname
Hälsa: Flytande tvål, myggstift, skavsårsplåster
Handduk: fleece
Skal: Haglöfs regnställ
Mittskikt: microfleece
Kroppsskikt: Haglöfs syntetställ
Byxor:tunna zippoffs
Extra: Strumpor, kallingar, Craft syntetställ
Ljus: Mini Maglight
Kompass: Silva Ranger
Karta: Calazo
Mat: fortfarande för mycket, men inte idiotiskt mycket
Totalt i ryggäck, startvikt: 18 kilo, inklusive 2.5 liter vatten.
Bea bar Nalgeneflaskan och en 0,5l Pet.
Beas startvikt i ryggsäck: 16 kilo inklusive 1,5 liter vatten.
Vi har kastat ut två större knivar, kajaksäcken, tjock fleece, T-shirt för mig (Bea svettas inte floder som jag), en extra ficklampa och en del av den onödiga maten.
Vi har lagt till en kompass, karta över området, Nalgene literflaska, Victrinox Climber och min microfleece.
söndag 19 augusti 2012
Sandsjöbackaleden 1
Ett par dagar innan vi skulle iväg så drog lilltjejen på sig en förkylning, så vi kollade med barnvakt, dvs min svägerska, om hon kunde ta hand om sjuåringen också. Det gick bra.
Jag knödde ner vårat fyrakilos monster till tält i säcken eftersom det är det enda tält vi äger, helt ovetande om att det inte får tältas ens bredvid vindskydden på leden. Sova, äta och kläder nedpackat satt jag på runt 18 kilo inklusive tre liter vatten. Frugan drog 16 kilo över axlarna och vi drog iväg.
Eftersom det strilade hade vi båda regnställen på när vi missade Blå Express söderut och satte oss på ett fik för att fördriva en timma. Efter att ha klivit på nästa buss åkte vi till Guntofta hållplats och steg av. Femtio meter i bussens färdriktning, vika av till höger på huvudleden, över den efter ett hundratal meter och in på en mindre väg. Totalt kanske halvannan kilometer innan vi kom fram till leden. Karta och kompass rekommenderas för den som inte vill förlita sig helt på GPS. Vi hade med oss en karta utgiven av Calazo lämplig för området söder om Göteborg.
Det ska sägas direkt att Sandsjöbackaleden på sina ställen är rejält lerig hela vägen till Oxsjön, där joggingspåren tar vid. Med rejält menar jag att om skodonen är skaftade som ett par löparskor så kommer man ovillkorligen att trampa igenom förr eller senare.
Regnet hade avtagit och till slut upphört, så regnställen åkte tillbaka i ryggsäckarna. Dumt nog valde jag att plocka bort benen på mina byxor och gå i kängor och bara vader. Det blev en hel del skärsår på benen innan jag satte tillbaka dem.
Vi klafsade runt i gyttjan tills terrängen började stiga, och när vi stod under en kraftledning och leden delade på sig konsulterade jag kartan, kompassen och terrängen runt omkring mig. Orange markering skulle vara leden, men den enda markering som gick i samma riktning som kartans var blå. Vi följde den som var orange, eftersom jag var ovillig att förlita mig på över tjugo år gamla orienteringsminnen.
Efter att vi klättrat uppåt ett tag var det dags att ta en bensträckare och lite lättare mat.
Bea hade släpat med sig två burkar, vilka vi glatt tömde, varefter jag, nu med lite bättre stöd av terrängen, konstaterade att det 1) var påtagligt bergigt för att vara Vildmossen, och 2) den kraftledning jag såg lite längre bort snarare placerade oss i närheten av Hagryd Dala än i ett kärr. Detta sagt kan det vara bra att notera att Calazos karta har Sandsjöbackaleden felaktigt markerad från stigskälet direkt under kraftledningen strax norr Sannå, hela vägen till stigskälet vid fältkanten nordost One Mosse. Leden går istället över bergen L. Rötkärr, i nordlig riktning via Knipeyst till vindskyddet vid One Mosse, följer densamma i nordostlig riktning, genom några gamla stengärdsgårdar i lövskog och ansluter till den på kartan markerade leden vid fältkanten runt 500 meter nordnordost Skogen.
Bortsett debaklet med kartan så hade vi en skön sträcka över ljunghedar till en ganska brant utförslöpa ner till Knipemyst och därefter en lättvandrad, om än blöt, sträckning till One Mosse. Vindskyddet där var i gott skick, men eftersom vi redan ätit så stannade vi bara till för att njuta av utsikten ett tag.
Det skiftade från barr till löv och så gick vi längs skogskanten hela vägen till Mellsjö. Spångarna där var såphala, och att gå bredvid var inte ett alternativ. Därefter gick leden över till att följa några grusvägar innan vi kom in på ett par rejält leriga ridstigar norr om Mellsjö. Dessa fortsatte hela vägen till vägövergången.
Precis på andra sidan vägen, intill parkeringsplatsen, finns en liten rastplats som vi dumt nog inte utnyttjade, utan vi fortsatte på en grusväg som löper till strax nordost Hällesås. Sedan följde en ganska tungtrampad sträcka hela vägen till avfarten till Svarttjärnen, och det vindskydd vi var på väg till.
Själva avfarten började med en balansgång över hala spångar över vatten och en tung stigning i stening terräng hela vägen till vindskyddet. Och även om själva vindskyddet var i gott skick så var det ändå en besvikelse. Tjärnen är helt igenvuxen framför vindskyddet, så att hämta vatten blev ett äventyr i sig. Utsikt var det inte tal om. Vedförrådet låg hela den steniga stigningen bakom oss, så vi hoppade över att utnyttja den eldstad som fanns på plats.
Mitt fotogenkök fick vara eld nog.
Tunt liggunderlag på timmer.
Vindskydd från sjösidan
Utsikten från vindskyddet.
Med två bergssidor på båda sidor om vindskyddet så gjorde det i alla fall definitivt skäl för sitt namn. Vi struntade i tältet och kröp till kojs efter lite mat.
Jag knödde ner vårat fyrakilos monster till tält i säcken eftersom det är det enda tält vi äger, helt ovetande om att det inte får tältas ens bredvid vindskydden på leden. Sova, äta och kläder nedpackat satt jag på runt 18 kilo inklusive tre liter vatten. Frugan drog 16 kilo över axlarna och vi drog iväg.
Eftersom det strilade hade vi båda regnställen på när vi missade Blå Express söderut och satte oss på ett fik för att fördriva en timma. Efter att ha klivit på nästa buss åkte vi till Guntofta hållplats och steg av. Femtio meter i bussens färdriktning, vika av till höger på huvudleden, över den efter ett hundratal meter och in på en mindre väg. Totalt kanske halvannan kilometer innan vi kom fram till leden. Karta och kompass rekommenderas för den som inte vill förlita sig helt på GPS. Vi hade med oss en karta utgiven av Calazo lämplig för området söder om Göteborg.
Det ska sägas direkt att Sandsjöbackaleden på sina ställen är rejält lerig hela vägen till Oxsjön, där joggingspåren tar vid. Med rejält menar jag att om skodonen är skaftade som ett par löparskor så kommer man ovillkorligen att trampa igenom förr eller senare.
Regnet hade avtagit och till slut upphört, så regnställen åkte tillbaka i ryggsäckarna. Dumt nog valde jag att plocka bort benen på mina byxor och gå i kängor och bara vader. Det blev en hel del skärsår på benen innan jag satte tillbaka dem.
Vi klafsade runt i gyttjan tills terrängen började stiga, och när vi stod under en kraftledning och leden delade på sig konsulterade jag kartan, kompassen och terrängen runt omkring mig. Orange markering skulle vara leden, men den enda markering som gick i samma riktning som kartans var blå. Vi följde den som var orange, eftersom jag var ovillig att förlita mig på över tjugo år gamla orienteringsminnen.
Efter att vi klättrat uppåt ett tag var det dags att ta en bensträckare och lite lättare mat.
Bea hade släpat med sig två burkar, vilka vi glatt tömde, varefter jag, nu med lite bättre stöd av terrängen, konstaterade att det 1) var påtagligt bergigt för att vara Vildmossen, och 2) den kraftledning jag såg lite längre bort snarare placerade oss i närheten av Hagryd Dala än i ett kärr. Detta sagt kan det vara bra att notera att Calazos karta har Sandsjöbackaleden felaktigt markerad från stigskälet direkt under kraftledningen strax norr Sannå, hela vägen till stigskälet vid fältkanten nordost One Mosse. Leden går istället över bergen L. Rötkärr, i nordlig riktning via Knipeyst till vindskyddet vid One Mosse, följer densamma i nordostlig riktning, genom några gamla stengärdsgårdar i lövskog och ansluter till den på kartan markerade leden vid fältkanten runt 500 meter nordnordost Skogen.
Bortsett debaklet med kartan så hade vi en skön sträcka över ljunghedar till en ganska brant utförslöpa ner till Knipemyst och därefter en lättvandrad, om än blöt, sträckning till One Mosse. Vindskyddet där var i gott skick, men eftersom vi redan ätit så stannade vi bara till för att njuta av utsikten ett tag.
Det skiftade från barr till löv och så gick vi längs skogskanten hela vägen till Mellsjö. Spångarna där var såphala, och att gå bredvid var inte ett alternativ. Därefter gick leden över till att följa några grusvägar innan vi kom in på ett par rejält leriga ridstigar norr om Mellsjö. Dessa fortsatte hela vägen till vägövergången.
Precis på andra sidan vägen, intill parkeringsplatsen, finns en liten rastplats som vi dumt nog inte utnyttjade, utan vi fortsatte på en grusväg som löper till strax nordost Hällesås. Sedan följde en ganska tungtrampad sträcka hela vägen till avfarten till Svarttjärnen, och det vindskydd vi var på väg till.
Själva avfarten började med en balansgång över hala spångar över vatten och en tung stigning i stening terräng hela vägen till vindskyddet. Och även om själva vindskyddet var i gott skick så var det ändå en besvikelse. Tjärnen är helt igenvuxen framför vindskyddet, så att hämta vatten blev ett äventyr i sig. Utsikt var det inte tal om. Vedförrådet låg hela den steniga stigningen bakom oss, så vi hoppade över att utnyttja den eldstad som fanns på plats.
Mitt fotogenkök fick vara eld nog.
Tunt liggunderlag på timmer.
Vindskydd från sjösidan
Utsikten från vindskyddet.
Med två bergssidor på båda sidor om vindskyddet så gjorde det i alla fall definitivt skäl för sitt namn. Vi struntade i tältet och kröp till kojs efter lite mat.
tisdag 14 augusti 2012
Efter hemkomst
Väl hemma,och med blodad tand, var det ändå en del som behövde tänkas över.
Om vi ska kunna traska runt utan att vara fastspikade till väl utmärkta leder så behövs karta och kompass. Naturkompaniet löste kartorna, och jag kunde konstatera att det hänt en del på den fronten sedan jag senast sprang omkring i vegetationen. Vattentäta kartor, praktiskt. Jag har också inhandlat en kompass av fabrikat Silva. Enklast tänkbara modell.
Ryggsäcken var ju också en mardröm. Det blev en Lundhags Alpha 80. Jag har inga planer på några extrema lättviktshysterier, så en säck där saker och ting får plats är nödvändig för mig. Det finns ett ännu större monster jag stirrar lystet på, men den säcken får vänta till jag och plånbok är bättre kompisar.
Nu kan frugan få tillbaka sin egen säck, och min systers åker även den tillbaka till sin ägare.
Efter att ha spenderat två dagar genomblöt av svett så tog jag mitt förnuft tillfånga och köpte på mig en microfleece. Ett par lätta zippoffs som torkar snabbt fick också följa med.
Lilltösen, efter moget övervägande, försågs med en barnanpassad kniv. Hennes pyttesmå händer såg aldrig helt trygga ut med mina knivskaft.
Frugan plockade på sig ett regnställ som antagligen väger runt hälften av mitt.
Till helgen ska vi se hur mycket bättre det hela blir, och innan dess ska vi köpa på oss det gula fiskekort som gäller för nästan hela göteborgsregionen för en familj i ett år. Det sagt så ska dotterns fiskespö göra oss sällskap. Som det ser ut just nu så går vi Sandsjöbackaleden från söder till norr med en övernattning vid de vindskydd som finns. Dryga milen per dag kanske är i mastigaste laget för dottern, men vi får se.
Om vi ska kunna traska runt utan att vara fastspikade till väl utmärkta leder så behövs karta och kompass. Naturkompaniet löste kartorna, och jag kunde konstatera att det hänt en del på den fronten sedan jag senast sprang omkring i vegetationen. Vattentäta kartor, praktiskt. Jag har också inhandlat en kompass av fabrikat Silva. Enklast tänkbara modell.
Ryggsäcken var ju också en mardröm. Det blev en Lundhags Alpha 80. Jag har inga planer på några extrema lättviktshysterier, så en säck där saker och ting får plats är nödvändig för mig. Det finns ett ännu större monster jag stirrar lystet på, men den säcken får vänta till jag och plånbok är bättre kompisar.
Nu kan frugan få tillbaka sin egen säck, och min systers åker även den tillbaka till sin ägare.
Efter att ha spenderat två dagar genomblöt av svett så tog jag mitt förnuft tillfånga och köpte på mig en microfleece. Ett par lätta zippoffs som torkar snabbt fick också följa med.
Lilltösen, efter moget övervägande, försågs med en barnanpassad kniv. Hennes pyttesmå händer såg aldrig helt trygga ut med mina knivskaft.
Frugan plockade på sig ett regnställ som antagligen väger runt hälften av mitt.
Till helgen ska vi se hur mycket bättre det hela blir, och innan dess ska vi köpa på oss det gula fiskekort som gäller för nästan hela göteborgsregionen för en familj i ett år. Det sagt så ska dotterns fiskespö göra oss sällskap. Som det ser ut just nu så går vi Sandsjöbackaleden från söder till norr med en övernattning vid de vindskydd som finns. Dryga milen per dag kanske är i mastigaste laget för dottern, men vi får se.
onsdag 8 augusti 2012
Tiveden, dag 1
Vi kom iväg och farhågorna att sjuåringarna skulle sladda efter kom snabbt på skam. Däremot visade sig mina misstankar om ryggsäck och totalvikt vara deprimerande korrekta.
Lilltjejen fick kuta runt i ett par gymnastikskor och en Haglöfs modell mindre. Det är slangen till min lätt antika Camelbak som hänger ut. Hon var tämligen bestämd på att vatten smakade bättre ur mysko vattenslang än ur flaska.
Den bättre hälften gick med min systers ryggsäck, en kvartssekelgammal Karrimor Jaguar, som hade mycket begränsade möjligheter till att ställas om. Totalvikten låg dock på lite dryga 15 kilo, så det var lite rimligare, och terrängen visade sig passa de lågskaftade kängorna. Vete tusan om Timberland gör något som egentligen ska nyttjas utanför stan, men de gjorde sitt jobb.
T-shirt var ett genuint idiotiskt drag, något jag led mer av än frun eftersom jag fullkomligt vräker ur mig svett under ansträngning.
Den största överraskningen var hur kuperad leden var. Inne i själva nationalparken så var det fyrfästesvandring på flera ställen. Det var däremot i princip helt snustorrt, och inte förrän vi kom ut ur nationalparken och följde leden genom mossarna kom mygganstormningen. Den var sedvanligt vidrig och lilltjejen och jag fick tävla om vem som drog på sig flest tjog myggbett.
Vi kom fram till ett välunderhållet vindskydd norr om Tiveden och uptäckte att det fanns en förberedd eldstad/grill samt ved. Köken vi släpat med oss var med andra ord inte helt nödvändiga, men för sakens skull tände jag på mitt fotogenkök för att vänja mig vid dess funktion för senare bruk.
Den lilla lådan, ett knappt femton år gammalt Optimus Ranger 10, gömde en häpnadsväckande uteffekt. Ett kilo tungt utan utensilier, men jag tror att jag håller hårt i det lilla kraftaggregatet.
Tältet kom upp utan problem och tjärnvattnet var helt tjänligt efter upkok. Vi försökte producera så mycket lagad mat som möjligt, men det var helt hopplöst att göra några större intryck på de hysteriskt överdimensionerade lager av mat vi tagit med oss.
Det visade sig också att vi tagit med oss ett par hekto onödiga bestick, så där finns en del att skära på till senare.
Under tiden jag funderade över detta så tog jag mig ett försiktigt dopp och kylde ner mina fötter. Jag är inte helt säker på att kängorna går att rädda, men jag ska ge dem ett par försök till. De har trots allt hängt med sedan 86. Däremot fick jag helt enkelt erkänna att dagens syntethandukar är helt suveräna. Helt klart värt viktminskningen från frotté.
Eftersom vi slagit läger så nära sjön fick vi inte fullt utbyte av den vikbara spannen, men det var ändå skönt att ha allt vid eldstaden. Vid det här laget avled mina batterier till mobilen planenligt. Jag får se om det är något jag någonsin kommer att försöka åtgärda. Det ska ju trots allt bäras på.
Vi kröp till kojs, och i de temperaturer som rådde hade vi kunnat lämna alla sovsäckarna hemma, men det var inget jag ville chansa på.
Packlistan:
Ryggsäck: Haglöfs Sosho damsäck
Tält: Fjällmark Arctic Dome 3P
Sovsäck: Caravan Carry Combi, enbart syntetsäcken
Sovsäckspåse: Vattentät kajaksäck
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest
Kök: Optimus Ranger 10
Bränsleflaska: Optimus 0,6l med Statoil Blå
Kokkärl: MSR Seagull, 2l + 1,6l + stekpanna + Trangia kaffepanna 0.9l
Äta på: Tallrikslådan + bestickset i rostfritt stål inklusive en fällkniv...
Kniv: Mora
Kniv: Puma White Hunter
Eld: Light My Fire eldstål Army
Vattensystem: Camelbak 2l
Vattenflaska: Plastsak i isolerande fleece-bag, runt 0.8l
Första förband: Cederroths i originalförpackning
Bryne: Noname
Hälsa: Flytande tvål, myggstift, skavsårsplåster i stora högar
Skal: Haglöfs regnställ
Mittskikt: T-shirt och linneskjorta
Kroppsskikt: Haglöfs syntetställ
Byxor: Chinos-shorts
Förstärkning: Fleecejacka
Extra: Strumpor, kallingar
Mat: tillförbannelse i alla dess former.
Tillkommer: dotterns prylar.
Totalt i ryggäck, startvikt: 25 kilo.
T-shirt var ett genuint idiotiskt drag, något jag led mer av än frun eftersom jag fullkomligt vräker ur mig svett under ansträngning.
Den största överraskningen var hur kuperad leden var. Inne i själva nationalparken så var det fyrfästesvandring på flera ställen. Det var däremot i princip helt snustorrt, och inte förrän vi kom ut ur nationalparken och följde leden genom mossarna kom mygganstormningen. Den var sedvanligt vidrig och lilltjejen och jag fick tävla om vem som drog på sig flest tjog myggbett.
Vi kom fram till ett välunderhållet vindskydd norr om Tiveden och uptäckte att det fanns en förberedd eldstad/grill samt ved. Köken vi släpat med oss var med andra ord inte helt nödvändiga, men för sakens skull tände jag på mitt fotogenkök för att vänja mig vid dess funktion för senare bruk.
Den lilla lådan, ett knappt femton år gammalt Optimus Ranger 10, gömde en häpnadsväckande uteffekt. Ett kilo tungt utan utensilier, men jag tror att jag håller hårt i det lilla kraftaggregatet.
Tältet kom upp utan problem och tjärnvattnet var helt tjänligt efter upkok. Vi försökte producera så mycket lagad mat som möjligt, men det var helt hopplöst att göra några större intryck på de hysteriskt överdimensionerade lager av mat vi tagit med oss.
Det visade sig också att vi tagit med oss ett par hekto onödiga bestick, så där finns en del att skära på till senare.
Under tiden jag funderade över detta så tog jag mig ett försiktigt dopp och kylde ner mina fötter. Jag är inte helt säker på att kängorna går att rädda, men jag ska ge dem ett par försök till. De har trots allt hängt med sedan 86. Däremot fick jag helt enkelt erkänna att dagens syntethandukar är helt suveräna. Helt klart värt viktminskningen från frotté.
Eftersom vi slagit läger så nära sjön fick vi inte fullt utbyte av den vikbara spannen, men det var ändå skönt att ha allt vid eldstaden. Vid det här laget avled mina batterier till mobilen planenligt. Jag får se om det är något jag någonsin kommer att försöka åtgärda. Det ska ju trots allt bäras på.
Vi kröp till kojs, och i de temperaturer som rådde hade vi kunnat lämna alla sovsäckarna hemma, men det var inget jag ville chansa på.
Packlistan:
Ryggsäck: Haglöfs Sosho damsäck
Tält: Fjällmark Arctic Dome 3P
Sovsäck: Caravan Carry Combi, enbart syntetsäcken
Sovsäckspåse: Vattentät kajaksäck
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest
Kök: Optimus Ranger 10
Bränsleflaska: Optimus 0,6l med Statoil Blå
Kokkärl: MSR Seagull, 2l + 1,6l + stekpanna + Trangia kaffepanna 0.9l
Äta på: Tallrikslådan + bestickset i rostfritt stål inklusive en fällkniv...
Kniv: Mora
Kniv: Puma White Hunter
Eld: Light My Fire eldstål Army
Vattensystem: Camelbak 2l
Vattenflaska: Plastsak i isolerande fleece-bag, runt 0.8l
Första förband: Cederroths i originalförpackning
Bryne: Noname
Hälsa: Flytande tvål, myggstift, skavsårsplåster i stora högar
Skal: Haglöfs regnställ
Mittskikt: T-shirt och linneskjorta
Kroppsskikt: Haglöfs syntetställ
Byxor: Chinos-shorts
Förstärkning: Fleecejacka
Extra: Strumpor, kallingar
Mat: tillförbannelse i alla dess former.
Tillkommer: dotterns prylar.
Totalt i ryggäck, startvikt: 25 kilo.
torsdag 2 augusti 2012
Inför Tiveden
Vi planerade en enklare vandring genom Tivedens nationalpark med en övernattning utanför.
Gruppen var fem vuxna och två sjuåringar fördelat på tre familjer. Det innebar en kortare sträcka, så vi kom överens om två ben om dryga halvmilen vardera. Packningsmässigt innebar det lite extra att bära på för föräldrarna.
Mina tidigare erfarenheter innebar huvudsakligen att hänga på så många kilo som möjligt och se till att kängor och ryggsäck klarade av belastningen. Vid inventeringen av utrustning så insåg jag dock att några problem skulle uppstå.
Mina Meindlkängor har blivit en aning för små, eller snarare, mina fötter har blivit något större. Mina antika Lunghags Alaska hade krupit uppåt i tån, mina raggsockor existerade inte längre, dunsäcken till mitt Caravan Carry Combi -set hade försvunnit och min Karrimor Condor 80 litrare hade ruttnat på vinden. Ryggåstältet befann sig i de sälla jaktmarkerna sedan lång tid tillbaka, så det var dags att öppna plånboken.
Varken fru eller dotter hade något liggunderlag eller sovsäck, så det fick bli lite cellplast och två enklare sommarsäckar. Ett tremannatält borde lösa sovandet, och eftersom det ska kunna dubblera som lekplats för barnen så ville jag ha ett enklare självstagande tält. Vi köpte även på oss tre set med campingbestick som vart och ett bäst lämpade sig som hantlar för styrketräning.
Frugan hade ett par lågskaftade Timberlandkängor, men det var dags att köpa strumpor till allihop. Eftersom jag förlagt mina knivar köpte vi in en Mora, och när spontanköpsdjävulen kittlade så blev det en innersäck i bomull (iofs planerad eftersom jag kom ihåg att man sov bättre i en sådan), en vattenspann som kan skrynklas ihop i ett etui, lättviktshandukar, en uppblåsbar kudde, microfleece till dottern.
Väl hemma hittade jag knivar såväl som min Mini Maglight, och jag hade lånat syrrans ryggsäck. Det var här jag borde ha anat oråd. Säcken var för liten för min rygg, så jag fick använda frugans Haglöfs Soho 60 litrare. Den hade vi köpt för att den satt som gjuten på henne inför en längre utlandresa 1999. Min Karrimor var på tok för stor för henne. Föga förvånande satt hennes säck inget vidare på min rygg.
Problem två: efter att ha fyll mina Lundhags med varmt vatten, torkat och smörjt dem slutade de att vara tortyrredskap för mina fötter, men i avsaknad av raggsockor, gallersula och tjock filtsula var de för stora. Två moderna inläggsulor, liners och yllestrumpa senare var de bara något för stora.
Vi testfyllde säckarna och landade på otympliga 12 kilo för frugan och smått hysteriska 20 kilo för mig. Vatten och mat skulle tillkomma. Jag var därmed beredd på att knata runt i buskarna i tvivelaktiga kängor, en ryggsäck som satt illa och 25 kilo i startvikt, plus kängor och skräp jag tänkt hänga i bältet.
Det lovade att bli en intressant promenad.
Gruppen var fem vuxna och två sjuåringar fördelat på tre familjer. Det innebar en kortare sträcka, så vi kom överens om två ben om dryga halvmilen vardera. Packningsmässigt innebar det lite extra att bära på för föräldrarna.
Mina tidigare erfarenheter innebar huvudsakligen att hänga på så många kilo som möjligt och se till att kängor och ryggsäck klarade av belastningen. Vid inventeringen av utrustning så insåg jag dock att några problem skulle uppstå.
Mina Meindlkängor har blivit en aning för små, eller snarare, mina fötter har blivit något större. Mina antika Lunghags Alaska hade krupit uppåt i tån, mina raggsockor existerade inte längre, dunsäcken till mitt Caravan Carry Combi -set hade försvunnit och min Karrimor Condor 80 litrare hade ruttnat på vinden. Ryggåstältet befann sig i de sälla jaktmarkerna sedan lång tid tillbaka, så det var dags att öppna plånboken.
Varken fru eller dotter hade något liggunderlag eller sovsäck, så det fick bli lite cellplast och två enklare sommarsäckar. Ett tremannatält borde lösa sovandet, och eftersom det ska kunna dubblera som lekplats för barnen så ville jag ha ett enklare självstagande tält. Vi köpte även på oss tre set med campingbestick som vart och ett bäst lämpade sig som hantlar för styrketräning.
Frugan hade ett par lågskaftade Timberlandkängor, men det var dags att köpa strumpor till allihop. Eftersom jag förlagt mina knivar köpte vi in en Mora, och när spontanköpsdjävulen kittlade så blev det en innersäck i bomull (iofs planerad eftersom jag kom ihåg att man sov bättre i en sådan), en vattenspann som kan skrynklas ihop i ett etui, lättviktshandukar, en uppblåsbar kudde, microfleece till dottern.
Väl hemma hittade jag knivar såväl som min Mini Maglight, och jag hade lånat syrrans ryggsäck. Det var här jag borde ha anat oråd. Säcken var för liten för min rygg, så jag fick använda frugans Haglöfs Soho 60 litrare. Den hade vi köpt för att den satt som gjuten på henne inför en längre utlandresa 1999. Min Karrimor var på tok för stor för henne. Föga förvånande satt hennes säck inget vidare på min rygg.
Problem två: efter att ha fyll mina Lundhags med varmt vatten, torkat och smörjt dem slutade de att vara tortyrredskap för mina fötter, men i avsaknad av raggsockor, gallersula och tjock filtsula var de för stora. Två moderna inläggsulor, liners och yllestrumpa senare var de bara något för stora.
Vi testfyllde säckarna och landade på otympliga 12 kilo för frugan och smått hysteriska 20 kilo för mig. Vatten och mat skulle tillkomma. Jag var därmed beredd på att knata runt i buskarna i tvivelaktiga kängor, en ryggsäck som satt illa och 25 kilo i startvikt, plus kängor och skräp jag tänkt hänga i bältet.
Det lovade att bli en intressant promenad.
Retrospektiv uppstart
Som barn och under mina tidiga tonår sprang jag som en tätting i buskarna med en hel del övernattningar i större tält. Sedan falnade intresset och efter mitt år i kronans gröna kläder dog det av fullständigt.
Ett drygt årtioende senare, i slutet på 90-talet, fick jag ett ryck och köpte på mig en hel del utrustning utan att kontrollera vad jag egentligen behövde, plockade på mig vad jag hade från tonåren och min gröntjänst och gav mig ut i buskarna med en kompis. Det slutade efter två dagar med fötter som råbiff och trasiga axlar.
Det som blev kvar av den misslyckade vandringen var ett behov att vara ute och gå, och det intresset har kvarstått. Det blir några timslånga promenader i veckan, och eftersom jag är göteborgare så faller det sig naturligare att gå från plats till plats i stan än att skaka genom centrum i en spårvagn.
I början av sommaren blev det så prat om en kortare vandring i terrängen igen. Den är genomförd, och nu har vi fått blodad tand som det heter. En sjuårig dotter och halvårsgammal son gör att planeringen blir lite annorlunda, och min tanke med den här bloggen är att ge ett perspektiv på lufsandet från föräldra och stadsbosidan.
Ett drygt årtioende senare, i slutet på 90-talet, fick jag ett ryck och köpte på mig en hel del utrustning utan att kontrollera vad jag egentligen behövde, plockade på mig vad jag hade från tonåren och min gröntjänst och gav mig ut i buskarna med en kompis. Det slutade efter två dagar med fötter som råbiff och trasiga axlar.
Det som blev kvar av den misslyckade vandringen var ett behov att vara ute och gå, och det intresset har kvarstått. Det blir några timslånga promenader i veckan, och eftersom jag är göteborgare så faller det sig naturligare att gå från plats till plats i stan än att skaka genom centrum i en spårvagn.
I början av sommaren blev det så prat om en kortare vandring i terrängen igen. Den är genomförd, och nu har vi fått blodad tand som det heter. En sjuårig dotter och halvårsgammal son gör att planeringen blir lite annorlunda, och min tanke med den här bloggen är att ge ett perspektiv på lufsandet från föräldra och stadsbosidan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)