Som barn och under mina tidiga tonår sprang jag som en tätting i buskarna med en hel del övernattningar i större tält. Sedan falnade intresset och efter mitt år i kronans gröna kläder dog det av fullständigt.
Ett drygt årtioende senare, i slutet på 90-talet, fick jag ett ryck och köpte på mig en hel del utrustning utan att kontrollera vad jag egentligen behövde, plockade på mig vad jag hade från tonåren och min gröntjänst och gav mig ut i buskarna med en kompis. Det slutade efter två dagar med fötter som råbiff och trasiga axlar.
Det som blev kvar av den misslyckade vandringen var ett behov att vara ute och gå, och det intresset har kvarstått. Det blir några timslånga promenader i veckan, och eftersom jag är göteborgare så faller det sig naturligare att gå från plats till plats i stan än att skaka genom centrum i en spårvagn.
I början av sommaren blev det så prat om en kortare vandring i terrängen igen. Den är genomförd, och nu har vi fått blodad tand som det heter. En sjuårig dotter och halvårsgammal son gör att planeringen blir lite annorlunda, och min tanke med den här bloggen är att ge ett perspektiv på lufsandet från föräldra och stadsbosidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar