Inför Tiveden

Vi planerade en enklare vandring genom Tivedens nationalpark med en övernattning utanför.

Gruppen var fem vuxna och två sjuåringar fördelat på tre familjer. Det innebar en kortare sträcka, så vi kom överens om två ben om dryga halvmilen vardera. Packningsmässigt innebar det lite extra att bära på för föräldrarna.

Mina tidigare erfarenheter innebar huvudsakligen att hänga på så många kilo som möjligt och se till att kängor och ryggsäck klarade av belastningen. Vid inventeringen av utrustning så insåg jag dock att några problem skulle uppstå.

Mina Meindlkängor har blivit en aning för små, eller snarare, mina fötter har blivit något större. Mina antika Lunghags Alaska hade krupit uppåt i tån, mina raggsockor existerade inte längre, dunsäcken till mitt Caravan Carry Combi -set hade försvunnit och min Karrimor Condor 80 litrare hade ruttnat på vinden. Ryggåstältet befann sig i de sälla jaktmarkerna sedan lång tid tillbaka, så det var dags att öppna plånboken.

Varken fru eller dotter hade något liggunderlag eller sovsäck, så det fick bli lite cellplast och två enklare sommarsäckar. Ett tremannatält borde lösa sovandet, och eftersom det ska kunna dubblera som lekplats för barnen så ville jag ha ett enklare självstagande tält. Vi köpte även på oss tre set med campingbestick som vart och ett bäst lämpade sig som hantlar för styrketräning.

Frugan hade ett par lågskaftade Timberlandkängor, men det var dags att köpa strumpor till allihop. Eftersom jag förlagt mina knivar köpte vi in en Mora, och när spontanköpsdjävulen kittlade så blev det en innersäck i bomull (iofs planerad eftersom jag kom ihåg att man sov bättre i en sådan), en vattenspann som kan skrynklas ihop i ett etui, lättviktshandukar, en uppblåsbar kudde, microfleece till dottern.

Väl hemma hittade jag knivar såväl som min Mini Maglight, och jag hade lånat syrrans ryggsäck. Det var här jag borde ha anat oråd. Säcken var för liten för min rygg, så jag fick använda frugans Haglöfs Soho 60 litrare. Den hade vi köpt för att den satt som gjuten på henne inför en längre utlandresa 1999. Min Karrimor var på tok för stor för henne. Föga förvånande satt hennes säck inget vidare på min rygg.

Problem två: efter att ha fyll mina Lundhags med varmt vatten, torkat och smörjt dem slutade de att vara tortyrredskap för mina fötter, men i avsaknad av raggsockor, gallersula och tjock filtsula var de för stora. Två moderna inläggsulor, liners och yllestrumpa senare var de bara något för stora.

Vi testfyllde säckarna och landade på otympliga 12 kilo för frugan och smått hysteriska 20 kilo för mig. Vatten och mat skulle tillkomma. Jag var därmed beredd på att knata runt i buskarna i tvivelaktiga kängor, en ryggsäck som satt illa och 25 kilo i startvikt, plus kängor och skräp jag tänkt hänga i bältet.

Det lovade att bli en intressant promenad.