Jag knödde ner vårat fyrakilos monster till tält i säcken eftersom det är det enda tält vi äger, helt ovetande om att det inte får tältas ens bredvid vindskydden på leden. Sova, äta och kläder nedpackat satt jag på runt 18 kilo inklusive tre liter vatten. Frugan drog 16 kilo över axlarna och vi drog iväg.
Eftersom det strilade hade vi båda regnställen på när vi missade Blå Express söderut och satte oss på ett fik för att fördriva en timma. Efter att ha klivit på nästa buss åkte vi till Guntofta hållplats och steg av. Femtio meter i bussens färdriktning, vika av till höger på huvudleden, över den efter ett hundratal meter och in på en mindre väg. Totalt kanske halvannan kilometer innan vi kom fram till leden. Karta och kompass rekommenderas för den som inte vill förlita sig helt på GPS. Vi hade med oss en karta utgiven av Calazo lämplig för området söder om Göteborg.
Det ska sägas direkt att Sandsjöbackaleden på sina ställen är rejält lerig hela vägen till Oxsjön, där joggingspåren tar vid. Med rejält menar jag att om skodonen är skaftade som ett par löparskor så kommer man ovillkorligen att trampa igenom förr eller senare.
Regnet hade avtagit och till slut upphört, så regnställen åkte tillbaka i ryggsäckarna. Dumt nog valde jag att plocka bort benen på mina byxor och gå i kängor och bara vader. Det blev en hel del skärsår på benen innan jag satte tillbaka dem.
Vi klafsade runt i gyttjan tills terrängen började stiga, och när vi stod under en kraftledning och leden delade på sig konsulterade jag kartan, kompassen och terrängen runt omkring mig. Orange markering skulle vara leden, men den enda markering som gick i samma riktning som kartans var blå. Vi följde den som var orange, eftersom jag var ovillig att förlita mig på över tjugo år gamla orienteringsminnen.
Efter att vi klättrat uppåt ett tag var det dags att ta en bensträckare och lite lättare mat.
Bea hade släpat med sig två burkar, vilka vi glatt tömde, varefter jag, nu med lite bättre stöd av terrängen, konstaterade att det 1) var påtagligt bergigt för att vara Vildmossen, och 2) den kraftledning jag såg lite längre bort snarare placerade oss i närheten av Hagryd Dala än i ett kärr. Detta sagt kan det vara bra att notera att Calazos karta har Sandsjöbackaleden felaktigt markerad från stigskälet direkt under kraftledningen strax norr Sannå, hela vägen till stigskälet vid fältkanten nordost One Mosse. Leden går istället över bergen L. Rötkärr, i nordlig riktning via Knipeyst till vindskyddet vid One Mosse, följer densamma i nordostlig riktning, genom några gamla stengärdsgårdar i lövskog och ansluter till den på kartan markerade leden vid fältkanten runt 500 meter nordnordost Skogen.
Bortsett debaklet med kartan så hade vi en skön sträcka över ljunghedar till en ganska brant utförslöpa ner till Knipemyst och därefter en lättvandrad, om än blöt, sträckning till One Mosse. Vindskyddet där var i gott skick, men eftersom vi redan ätit så stannade vi bara till för att njuta av utsikten ett tag.
Det skiftade från barr till löv och så gick vi längs skogskanten hela vägen till Mellsjö. Spångarna där var såphala, och att gå bredvid var inte ett alternativ. Därefter gick leden över till att följa några grusvägar innan vi kom in på ett par rejält leriga ridstigar norr om Mellsjö. Dessa fortsatte hela vägen till vägövergången.
Precis på andra sidan vägen, intill parkeringsplatsen, finns en liten rastplats som vi dumt nog inte utnyttjade, utan vi fortsatte på en grusväg som löper till strax nordost Hällesås. Sedan följde en ganska tungtrampad sträcka hela vägen till avfarten till Svarttjärnen, och det vindskydd vi var på väg till.
Själva avfarten började med en balansgång över hala spångar över vatten och en tung stigning i stening terräng hela vägen till vindskyddet. Och även om själva vindskyddet var i gott skick så var det ändå en besvikelse. Tjärnen är helt igenvuxen framför vindskyddet, så att hämta vatten blev ett äventyr i sig. Utsikt var det inte tal om. Vedförrådet låg hela den steniga stigningen bakom oss, så vi hoppade över att utnyttja den eldstad som fanns på plats.
Mitt fotogenkök fick vara eld nog.
Tunt liggunderlag på timmer.
Vindskydd från sjösidan
Utsikten från vindskyddet.
Med två bergssidor på båda sidor om vindskyddet så gjorde det i alla fall definitivt skäl för sitt namn. Vi struntade i tältet och kröp till kojs efter lite mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar